Grymt längesen jag skrev något här nu. Nästan hela sommaren har gått och det har hänt så himla mycket och så otroligt lite på samma gång. Det har varit lite jobb och mycket ledig tid, men de lediga dagarna har spenderats så sjukt dåligt så de knappt räknas. Sommaren som började i världens lyckorus har blivit mer och mer tråkig vardag och nånstans däremellan känns det som jag tappat bort mig själv. Drivet och positiviteten försvann och kvar fanns jag i ett deppigt skal utan att veta varken ut eller in. Kärleken blev tagen för given och fjärilarna i magen finns inte där längre så igår flyttade han ut och för första gången på två år bor jag nu ensam. Jag hoppas vi saknar varandra, att fjärilarna flyttar hem igen och att han flyttar tillbaka så snabbt som möjligt. Men trots att natten varit den tuffaste på länge, trots att jag vaknat massor av gånger, saknar honom varje sekund och känner mig så ensam så det finns inte, så tror jag fortfarande på att allt som händer har en mening. Det går inte gå dag ut och dag in med känslan av att allt inte är som det ska och när vi inte är samma kära människor som vi brukade vara och jag är ändå glad att vi har pratat, är överrens om att något är fel och att vi måste göra något för att fixa det, antingen åt det ena hållet eller det andra.

Nu är det bara blunda, pausa livet för ett tag och hoppas på det bästa!
Livet är inte på topp, men jag lever.