Så länge jag håller mig sysselsatt och har tankarna på annat så går det bra, men så fort jag blir ensam kommer tankarna och tårarna. Det är så himla orättvist och fel.

Angelica va här igår när pappa ringde, vilket va en himla tur så jag kunde fokusera på annat, annars hade jag nog inte tagit mig på jobbet. Jobbade, och då var det korten och markerna i huvet. Nästan tvingade Jimmy att sova här för att slippa vara ensam, och det funkade också. Idag skulle jag flytta, så trodde jag skulle kunna klara mig en dag till. Jimmy skulle hjälpa mig bära om jag skjutsade hem honom så skulle slippa vara ensam också. Men så sket det sig med bilen, och Jimmy va tvungen att åka hem, så jag blev själv.
Då kom tankarna och tårarna. Kan inte sluta tänka på barnen, tänk om det vore min pappa, tänker på hur fruktansvärt dåligt jag skulle mått och tycker så synd om dem, och om Linda.

Så har alltså suttit här och grinat fram och tillbaka sen Jimmy gick, för typ en timme sen. Samtidigt som jag vart less att jag ändå inte kunde flytta idag för har ingen bil. Och skulle jag fixa bil har jag ändå ingen bärhjälp längre. Och så är det så sent nu så kommer få stressa som ett as om jag ska hinna till Mattmar o hämta grejer innan Benitas musikal börjar. Så nu vet jag inte när jag flyttar ändå.

Har tvättid oxå, men tänker inte gå ner o hämta nycklarna så länge jag är rödögd och jävlig så får se om det blir nån tvätt idag ändå.

Allt känns bara så jävla dåligt nu, ALLT :'(