efter en helt perfekt, mysig, underbar helg insåg jag vad jag vill ha ut av ett förhållande. jag vill ha närheten, varje dag. dela vardagen och leva tillsammans. känna att det alltid finns någon där att luta sig mot.
sen åkte han och jag va ensam igen. vet inte vad som hände, men allt bara rasa, gick hem och bara satt, kunde inte göra nånting, inte tänka, inte sova. och när jag väl somna så tog jag mig inte upp, låg kvar och mådde bara dåligt.
jag vill ha dig här, försöka en gång för alla och se om det funkar den här gången.
du vill inte flytta, trivs bra där du är, har fotbollen och alla vänner.
jag kan inte tvinga någon att flytta, att göra som jag vill, så enkelt är det. men för mig funkar det inte med åttio mil emellan, tyvärr.
det sista jag vill är att såra någon jag älskar så högt, men det är fan inte lätt ska ni veta.


du är underbar. förlåt.